Jag inser att rubriken inte låter speciellt rolig, men jag känner ändå att jag vill prata mer om det här ämnet. Jag nämnde i ett avsnitt av Unga föräldrar att jag upplevt väldigt mycket oro och ångest över Alina sedan hon föddes, och jag vet även vad det beror på. Det är något som jag pratat mycket med min nya barnmorska om de gånger vi hunnit träffas, och jag vill dela med mig om det till er. Några föräldrar kanske kan känna igen sig, medan blivande föräldrar får läsa om något annat än bara det underbara med en nyfödd bebis.
Under den största delen av graviditeten med Alina var jag inte speciellt orolig över att någonting skulle hända med henne, och efter vecka 12 släppte jag i princip helt rädslan för att få missfall. Det var ju ingenting jag hade gått igenom tidigare och som vanligt tänker man att ”det där kommer inte hända mig.” Ju mer magen växte, dessto säkrare blev jag på att allting skulle gå bra. Veckorna gick långsamt, och när jag tillslut nådde vecka 40 och mitt BF datum som var 5 Augusti, kände jag mig väldigt klar med allt. Då visste jag att bebisen var färdigutvecklad och redo för att komma ut i riktiga världen. Men dagarna gick och det kom inte ett enda tecken på att förlossningen var påväg att starta. Som de flesta mammor som varit gravid i 9 månader så var jag trött, hade ont och sov dåligt. Jag ville ingenting annat än att få ha min kropp för mig själv igen, att äntligen ha bebisen på utsidan. 
Alla barnmorskorna jag träffade efter BF var tydliga med att de ville att förlossningen skulle starta naturligt, dvs att kroppen själv skulle avgöra när det var dags. Varför det skulle vara bättre vet jag inte, men eftersom det var min första graviditet fick jag bara höra ”Det är jobbigt för alla.” En ganska förminskande mening om ni frågar mig. En annan sak jag fick höra på överburenhetskontrollen var det som satte själva fröet för all min oro. ”Nu är det viktigt att du är uppmärksam på fosterrörelserna hela tiden, och att du ringer in så fort du känner att rörelsemönstret ändras.” Jag fick alltså intruktioner att hela tiden hålla vakt så att bebisen där inne fortfarande levde. Jag förstod ingenting. Vadå? Kan bebisen dö i magen? Nu när den är färdig?
Självklart gick jag hem och googlade och upptäkte att ingen forskning har kunnat faställa hur länge moderkakan kan förse barnet med näring, och att det händer att barn kan drabbas av PSD i magen i slutet av graviditeten. Jag hittade även att de i Lund(?) påbörjat en studie för att undersöka skillnader i risker att gå över en vecka och att gå över två veckor, men att de fick avbryta studien på grund av att för många barn i gruppen som gick över 2 veckor dog. Därför beslutades det att studien var för inhuman för att fortsätta. Jag tror även att det var i Lund som de beslutat att ingen havande fick gå över mer än 1 vecka, just på grund av riskerna. Det kändes ju inte superbra när man själv gick över inte en, och inte heller två veckor, utan hela 16 dagar över tiden. 
För övrigt så kom min förlossning inte igång av sig själv, utan jag fick själv böna och be när jag var inne på dag 14, att de skulle sätta igång mig. Barnmorskan ville helst att jag skulle avvakta ytterligare 2 dagar innan jag kom tillbaka för en till kontroll, men då stod vi på oss och fick tillslut träffa en läkare. Läkaren tog en enda titt på min journal och sa att det var väl inget att fundera över, och bokade en igångsättning till nästa morgon. Äntligen kunde jag snart andas ut. Under två hela veckor hade jag gråtit och oroat mig, och känt att varje dag som passerade med bebis levande i magen, var en vinst.
Förlossningen har jag skrivit ett långt inlägg om här på bloggen, så jag tänker inte fördjupa mig i den igen. Men gå gärna tillbaka och läs om ni är intresserade. Jag kan lägga en länk här. 
Där tror man kanske att oron skulle lägga sig, att jag skulle kunna slappna av och tänka att nu skulle det kännas lugnt, men nej. Jag hade hört tidigare att nyblivna föräldrar kunde stå och kolla på sina sovande bebisar bara för att kolla att de andades, de första dagarna efter förlossngen. Fånigt tänkte jag, att vara rädd för PSD var ingenting jag hade tänkt att jag själv skulle vara, absolut inte. Men jag kollade, jag kollade, kollade och dubbelkollade att hon andades, flera gånger om dygnet, i 1,5 år. Alina började ganska tidigt sova i sitt eget rum, och då behövde jag gå in på mobilen och kolla kameran vi satt upp ovanför spjälsängen och zooma in på magen. Jag kunde inte lägga undan telefonen förrän jag tydligt såg att det rörde sig, och var jag ändå inte säker behövde jag smyga in i hennes rum och känna på henne.
Pontus kunde bli galen på mig då jag ofta bad honom om han också kunde gå och kolla så att hon fortfarande levde, ”Varför skulle hon inte göra det?” Jaa du, ingen aning men jag måste veta. Varje gång jag inte såg eller hörde henne, kunde jag helt enkelt inte vara säker på att hon levde. Några gånger när vi var ute och åkte bil bara hon och jag, behövde jag stanna bilen och gå bak och kolla till henne, oron ville lixom inte försvinna.
Jag hade också stora bekymmer när Alina skulle börja äta fast föda. Jag var livrädd för att hon skulle sätta i halsen och kvävas. Jag vet att barn måste öva för att lära sig, men inte förrän några få veckor innan hon skulle börja förskolan kände jag att det var dags att skärpa sig. Hon kunde ju inte komma dit och förväntas få puré till lunch varje dag. Jag fick be min mamma som varit barnskötare i över 30 år att komma och öva Alina på att äta fast föda, för jag vågade verkligen inte. Fortafarnde nu, när hon är nästan 3 år, håller jag fortfarande andan när hon äter saker som är stora nog att kunna fastna i halsen.
En annan sak jag minns från perioden innan hon skulle fylla 1, var att det var dags för henne att lära sig gå. Jag hade sett att vissa föräldrar använde sånna extremt fula Lära-gå-hjälmar till sina barn. De ser verkligen för jävliga ut och jag hade lovat mig själv att aaldrig köpa en sådan till mina barn. Vad tror ni jag gjorde när det väl var dags? Jo självklart gick jag och köpte exakt en sån där ful hjälm-keps som jag hade skrattat åt tidigare. För tänk om hon skulle ramla, slå i huvudet och dö och hon INTE hade en sån på sig?
Jag tog nästan inga bilder med den på, men såhär såg den ut haha.
Det ironiska är att jag och Pontus båda har varit noga med att aldrig göra en stor sak av när hon slår sig. Från dag 1 har vi sagt ”Hoppla, hur gick det där?” utan att visa någon som helst oro eller panik. Det har gjort henne till det tåligaste barnet jag någonsin varit med om. Hon gråter aldrig (om hon inte verkligen verkligen slagt sig) utan hon bara reser sig och säger ”Gick bra!”
Men den här oron att någon ska hända henne när jag inte är med sitter i, och handlar egentligen inte om att jag tror att jag är bättre än någon annan på att ta hand om barn. Det sitter bara i mig att jag måste se eller höra henne för att vara säker. Även när jag vet att hon är med Pontus, eller någon av våra familjemedlemmar, så finns oron där. Jag har verkligen inte haft svårt att lämna ifrån mig henne, så fort hon slutade amma så har vi haft barnvakt ofta. Hon kan inte varit mer än 8 månader då hon var borta från oss en hel helg för första gången. Så jag har ju en resonlig sida som vet att hon har det bra och att det inte kommer hända någon hemsk olycka bara för att jag inte är där, men en sida av mig (förmodligen modersinstinken rotad djupt i min livmoder) kan inte släppa känslan. Jag trodde ärligt att jag skulle vara en chill och cool mamma, men det visade sig att jag är totala motsatsen. 
När jag var på inskrivningssamtalet för den här andra graviditeten så frågade barnmorskan om min förra förlossning och om det var något som kändes extra jobbigt, och när jag väl började prata så sprutade tårarna. Jag hade inte räknat med att jag skulle sitta där och gråta, men det här är något oberarbetet i mig som jag bara burit på i snart 3 år. Hon frågade om jag inte träffat någon psykolog för att prata om min oro, men det har jag inte ens tänkt på. Jag nämnde på BVC att jag hade mycket dödsångest för Alina, att jag alltid var rädd för att det skulle hända någon hemsk olycka, men det viftades bort. Det var väl inte så ovanligt att känna så tänkte jag då. Det var iallafall skönt att få berätta för min nya barnmorska, och att hon tog mig och mina känslor på så stort allvar. Hon försäkrade mig om att vi ska se till att den här gravidteten och förlossningen ska kännas bättre, och jag är glad att vi fångade upp detta så pass tidigt. Som andragångsföderska hoppas jag att de på förlossningen kommer lyssna mer på mig, och inte avfärda mina önskemål som förra gången.
Senaste kommentarer