Frida Moen

Måndag 19/8

9:00 har vi överburenhetskontroll på specialistmödravården på sjukhuset. De kollar blodtryck, ctg och gör ultraljud för att se att jag och bebis mår bra. Bebisen mådde fina fisken men jag ville dö. 2 veckor över tiden. Barnmorskan säger att vi får komma tillbaka om 2 dagar(!) för att göra samma kontroll igen och sedan boka igångsättning med en läkare, det kan alltså ta ytterligare 3 dagar innan jag ens startas igång. Det går jag och Pontus dock inte med på utan insisterar på att få träffa en läkare direkt, här kan vi inte vänta några 2 dagar. Jag knappt gå eller sova, psyket sjunker för varje dag och man är ju självklart orolig för de risker som finns med överburenhet. Det slutade med att vi fick träffa en läkare där på plats och hon var väldigt förstående och skrev upp oss på listan för igångsättning redan nästa dag. Om det inte var fullt på förlossningen så skulle de ringa oss tisdag morgon och vi skulle få komma in och få hjälp igång.

Tisdag 20/8

5:38 På morgonen vaknar jag av den första värken. Jag försöker somna om ett tag med bestämmer mig för att klocka värkarna för att ha lite koll. De kommer med ca 6 minuters mellanrum och håller i sig i ca 40-60 sek. De gör ont men är absolut hanterbara, så jag går upp och gör lite frukost och sätter igång en film i soffan.

9:00 Har värkarna avtagit och jag hade precis somnat till i soffan då Pontus vaknar av sitt larm. Strax efteråt ringer de från förlossningen och säger att de har plats för oss, och att vi får ta med alla saker och komma in vid 11.

11:40 får jag första shotten Cytotec på förlossningen. Då är det 2cm kvar på tappen och den är öppen 1 cm. Shottarna är för att livmodertappen ska mogna, och de ska tas varannan timme till värkarna kommer igång. Efter första dosen passar jag och Pontus på att åka till Ålidhem centrum och äta lunch på Baloo. Där börjar värkarna komma tillbaka och gör ganska ont. När vi kommer tillbaka till förlossningen får vi vårat rum och 13:40 får jag andra dosen Cytotec. Efter det kommer värkarna igång ordentligt så jag behöver inta ta några fler shottar efter det. 17:00-18:00 ungefär får jag gå in och ta ett bad i förlossningens badrum. Det varma vattnet hjälper lite mot värkarna, men det gör ändå så pass ont att jag måste andas mig genom varje värk. Pontus är en stjärna och servar mig med pepp, saft och kalla handdukar på huvudet.

Efter badet åt vi middag inne på rummet, men jag fick knappt i mig mina 3 pannkakor pga smärtan. Och det jag åt kräktes jag upp direkt. Det var inte av illamående, utan mer av extrem ansträngning. Typ som när man tränar så hårt att man känner att magen vänder sig upp och ner. Då blev jag erbjuden att prova TENS-behandling på ländryggen där den värsta smärtan satt. Ni tjejer vet kanske hur mensvärk i ryggen känns, det var som det fast 1000x värre i vågor och med bara några få minuters mellanrum. TENS-apparaten hade 4 eller 6 elektroder som klistrades på ryggen och skickade ut små elektriska impulser som styrdes med en dosa. Den ska lura hjärnan att man har ont hela tiden och då ska man inte märka av den ”riktiga” smärtan lita tydligt. (Jag tror det är så den fungerar iallafall). Det hjälpte kanske lite, men inte alls så mycket som jag hade velat.

Jag låg och tog värkar med TENS hela kvällen och var samtidigt uppkopplad på CTGn för att barnmorskorna skulle ha koll på både värkarna och bebisen. Pontus och jag kollade Grey’s anatomy på plattan, åt godis och försökte ha det så mysigt som möjligt. Klockan 00:00 fick jag lite mediciner som skulle hjälpa mig att sova under natten. Det var både ”värkbromsande”, alvedon och morfin som gjorde att jag tillslut somnade. Då sov jag i 2 timmar innan jag vaknade och fick ringa på klockan för mer medicin. Efter det kunde jag sova till och från fram till klockan 07:00 ungefär.

Onsdag 21/8

9:20 Tog barnmorskan vattnet genom att ta hål på fosterhinnan. Det gör man också för att hormoner ska stimulera till starkare värkar. Då tror jag att jag var öppen kanske 2cm och det var lite kvar på tappen. Men därefter började värkarna bli ännu starkare och det dröjde inte länge förrän vi fick flytta från vårat rum till en riktig förlossningssal. Där fick vi lunch och jag tog mina värkar både liggande i sängen, sittande på pilatesbollen och stående vid den där rullgrejen. Efter ett tag bad jag om att få prova lustgas, och det var en upplevelse. Speciellt för någon som varit spiknykter i 9 månader. Lustgasen gjorde det lite lättare att andas igenom värkarna men lindrade inte direkt smärtan och snart skrek jag in i masken om epidural.

12:05 kom narkosläkaren som en skänk från ovan och satte epiduralen. Vid det här laget har jag så ont att jag inte ens tänker på min rädsla för sprutor. Innan förlossningen hade EDAn varit min största oro, men väl på plats så var det bara att köra. Läkaren satte bedövningen helt perfekt och 20 minuter senare var jag som en helt ny människa. Då såg jag på skärmen hur värken gick upp på 100 på ctgn och sen ner igen utan att jag hade det minsta ont! Det enda jag kände var ett litet tryck nedåt när värken nådde sin topp. Annars kunde jag prata med Pontus som vanligt och få vila upp mig lite.

12:55 fick jag börja med värkstimulerande dropp för att jag skulle fortsätta öppna mig. Här var jag öppen 5-6cm tror jag. Jag försöker sitta och stå upp så mycket som möjligt för att tyngdlagen ska göra sig grej och hjälpa öppningsprocessen. Ett tag så hade bebisen lite hög puls så då satte dem alvedondropp på mig via kanalen i min hand. Det fungerade bra och snart var pulsen nere på normal nivå. Det var dock lite svårt att ta sig runt då jag hade alvedondropp i handen, epiduralslang i ryggen, ctg dosa på magen som var kopplad till en skärm samt en skalpelektrod från bebisens huvud till mitt lår. Jag kände mig som ett trassel av slangar bara, och om någon slang hamnade lite i kläm så började det tjuta och pipa från aparaterna jag var uppkopplad i. En stackars barnmorska fick komma in säkert 15 gånger för att nollställa pipandet.

17:00 Var jag äntligen öppen 10cm. Det kom som en positiv överraskning då jag trodde det skulle ta ännu längre tid. Då var det bara att invänta de riktiga krystvärkarna. Krystvärkar är annorlunda från vanliga värkar då de inte gör ont på samma sätt. De första värkarna känns ju som att ryggraden bryts och det värker i ”mensmagen” medan krystvärkarna känns mer som ett hårt tryck nedåt muttan. Barnmorskan instruerade mig om att inte spänna mig och hålla emot trycket, men att inte heller trycka på. Det var lättare sagt än gjort då det känns som att man är super skitnödig och får inte hålla sig men heller inte trycka ut det. Man ska bara ligga i ett mellanläge som inte var speciellt trevligt.

20:30 känner jag att trycket nedåt är ohållbart och jag måste bara ut med bebisen. Då får jag lägga mig och börja provkrysta i ett halvsittande läge på sängen. Krystarbetet var verkligen det värsta jag varit med om och kändes heelt omöjligt. Jag tänkte under tiden att detta kommer verkligen inte att gå, men ca 50 minuter senare var hon äntligen ute! Hon var varm, blöt och min. Äntligen. 21:17 föddes hon, på något sätt fick jag ut vad som kändes som en fotboll genom ett knapphål. Det var en sådan surrealistisk känsla, verkligen så häftigt!

Men min lättnad höll inte i sig så värst länge eftersom att direkt efteråt skulle också moderkakan ut och sedan behövde jag sys lite… Det tog säkert en timme bara det. Kanske TMI men att sy muttan efter man just fött ut en nästan 4 kilos bebis får en att vilja lägga sig ner och dö. Och det hade jag säkerligen gjort om jag inte haft Pontus bredvid mig med våran dotter i famnen (och om jag inte fått fri tillgång till lustgasen ännu en gång).

Till sist kom de in med förlossningsfikat och efter de mätt och vägt henne så rullades vi upp på BB klockan 1:00. Detta var min förlossningsberättelse och jag är medveten om att den är väldigt lång och utförlig. Men det här är dagar som jag aldrig någonsin vill glömma bort. Som jag skrev i första inlägget så vill jag kunna spara alla minnen och tankar från graviditet, förlossning och bebistiden. Det är nog lätt hänt att många detaljer försvinner annars. Tusen tack om ni orkade läsa hela, om inte så förstår jag er också;) Jag måste också skriva att Pontus var en riktig klippa under hela förlossningen. Han var ett superstöd och tryckte på mina höfter och masserade min rygg under nästan varenda värk hela tisdagen och halva onsdagen. Han fick verkligen mig att orka ta mig igenom all smärta och han var så så fin. Blir typ tårögd då jag tänker på det. Mitt stora hjärta!