Då var det dags för mig att damma av bloggen och sätta på mig skrivarhandskarna igen, och det kan ju inte ha någon annan förklarning än att vi är gravida igen. Jag har ju lovat både mig själv, och er, att jag skulle börja bloggen igen, om och när, vi blev gravida igen. Och här är jag.
Mycket har hänt sedan förra gången, och gravididteten med Alina känns nästan som i ett annat liv. Fastän jag tydligt minns allt det jobbiga så känns det ändå som en evighet sen. Och det är ju faktiskt nästan 3,5 år sedan jag plussade med Alina. Då var jag ynka 20 år, var blond och jobbade på ica maxi, ett annat liv dvs. Nu är jag hela 24 år, måste betala för tandläkarbesök, har börjat spara till pensionen och bor i hus. Pontus är också med såklart, han är snart 25 år, spelar padel och ringer jobbsamtal. Alina är väl egentligen den som utveklats, och procentuellt sätt åldrats, mest av oss. Jag skulle kunna skriva en hel bok om bara hennes utvekling, men jag ska försöka att fokusera på bebisen i magen och skriva om graviditeten i första hand.
Som vissa av er vet, och andra kanske förstått, så har vi inte haft speciellt bråttom med att skaffa barn nummer två. Vi har varit väldigt nöjda med tillvaron, och eftersom Alina var den lättaste bebisen vi kan tänka oss, så har vi inte velat riskera att ändra på något. Vi har alltså inte aktivt föröskt bli med barn igen förrän januari det här året. Om sanningen ska fram så träffade vi en 8-månaders unge på nyår som fick det att suga till i livmodern på oss båda (ja ni förstår vad jag menar). Suget efter barn nummer två var plötsligt där, och då fanns det bara en väg framåt om man heter Frida och Pontus. Med bara en blick oss emellan så var det bestämt.
Sedan förra gången så har vi också hunnit vara med i nionde upplagan av TV4s Unga föräldrar. Det var väldigt roligt att få dela varadagen i videoformat, och något vi hoppas kunna göra igen i framtiden. Så några av er kanske började följa oss efter det, och då vill jag välkomna er till bloggen för första gången. Här kommer det gnällas och klagas ska ni veta, men jag tänker inte sugar coata en graviditet, för det är jäkligt tufft i de flesta fallen. Jag kommer ihåg att det första jag sa till Pontus efter jag fött Alina var ”Nästa gång är det du som gör det här.” Men det verkar han glömt bort, då det likförbannat är jag som legat inne på toan och spytt i flera veckor nu.
Jag är iallafall i vecka 12 i skrivande stund, och illamåendet har äntligen börjat avta något. Jag kommer inte ihåg att mådde såhär illa, och var såhär trött med Alina, men jag kan inte lova något. Det här inlägget kommer nog inte att komma ut förrän vecka 14 dock, då vi varit på tidigt ultraljud. Vi fick inte tid på kliniken förrän då, och vill nog hålla på nyheten tills ultraljudet är gjort. Våra familjer och några av våra vänner vet redan, men annars har vi förhoppningsvis lyckats hålla oss.
Det ska bli så kul att dela detta med er, och jag hoppas kunna underhålla er på den här resan som når sitt mål i november!
Yeeeey!!!! Och meeegastort grattis!!!!!