Nu är midsommar över och det känns som att vardagen är påväg tillbaka. Det har varit väldigt mycket med butiken på sistone och det känns som att jag spenderat den mesta av min tid där. Jag har känt mig konstant stressad och trött, haft fullt upp. Hemma känns det som att jag bara städar och städar, nästan som om det bor 20st slarviga tonåringar hemma hos oss.
Om man bortser från känslan av att inte riktigt hinna med någonting, så mår jag bra. Jag är glad och frisk, har ingenting att klaga på egentligen. Mina hormoner håller på att ställa om sig efter insättningen av spiralen, men det är hanterbart.
Bloggen har fått lida eftersom den inte är på priolistan just nu. Dessutom tycker jag att vimedbarn har blivit segt och laggigt. Bara att logga in kan ta flera minuter, oavsett om jag försöker på mobilen eller datorn. På tal om min mobil så håller den på att ge upp. Jag har haft den sen julen 2017 och den har verkligen gjort sitt. Minnet är fullt och kameran dålig, och det är två ganska viktiga saker när man ska blogga via mobilen. Men jag har beställt en ny telefon som kommer nästa vecka. Det abonnemanget jag har från telia nu är ett skämt, det blir dyrare för varje månad så nu ska jag byta till halebop. Där kunde jag få en helt ny mobil och ett bra abonnemang för mindre kronor i månaden är vad jag betalar nu för bara abonnemanget. Det kommer nog bli en nytändning för bloggen så det ser jag fram emot.
Jag nämnde midsommar i början av inlägget, och är något som jag funderat och reflekterat mycket över de senaste veckorna. Midsommar är en stor grej för många, en festhögtid såsom nyårsafton och halloween. Grejen är att jag inte alls sett fram emot Midsommar det här året, jag har inte känt att det är viktigt längre. Att styra eller hitta en bra fest, dricka som fan och lägga ut bilder på ”Midsommar med bästa sällskapet” som att det är någon tävling. Det har inte tilltalat mig alls, och vi hade inga som helst planer förrän dagen innan. Alina var redan i stugan med sin farmor och farfar och en fest i närheten av där vi bor, tillsammans med våra kompisar dök upp. Så det blev fest, det blev kul, jag sov på nån soffa och har mått dåligt i 2 dagar. Typisk svensk midsommar.
Såhär i efterhand känner jag att jag hade rätt, midsommarfest är inte viktigt längre. Det kan vara kul, men det är inte viktigt. Det som är viktigt är min dotter, och just nu mår jag skit över att inte spenderat hennes första midsommar tillsammans med henne. Jag vet att hon hade det jättebra i stugan, ändå känner jag ångest. Nu vet jag att jag skulle gått på magkänslan jag hade innan, vilket jag alltid kommer alltid göra framöver.
Ibland kommer man till punkter i livet när man måste rannsaka sig själv och sortera ut sin prioriteringlista, och leva efter det. Alina har varit nummer 1 för mig sedan dagen hon föddes, och jag tänker se till att hon aldrig behöver tvivla på det. Självklart prioriterar jag mig själv, Pontus, min familj och mina vänner också. Och självklart kommer jag kunna ha kul och göra saker utan Alina. Men den känslan jag känner just nu vill jag inte känna igen.
Det här inlägget blev lite djupare än jag hade tänkt från början. Men det här är också en del av att vara förälder, och jag vill inte måla upp någon slags perfekt fasad.
Jag hoppas iallafall att ni andra hade en bra midsommar, vad ni än hittade på. Vi kan iallafall inte klaga på vädret, herregud vilket sommarväder vi haft!
Här är två midsommarbilder på Alina i stugan, eftersom jag själv inte tog några. Kram
Senaste kommentarer