Vecka 40 kom och gick, men storken måste flugit vilse med vår bebis.
Bebisen: enligt appen är barnet ca 51cm lång och väger ca 3,4kg i början av veckan och 3,6kg i veckans slut. Alla bebisens organ är fullt utvecklade och kroppen består till 15% av fett. Det finns inte så mycket mer att skriva om bebisen eftersom den är så utvecklad den kan bli inne i magen, nu är det bara dags för den att leta sig ut.
Veckan: Som ni säkert har förstått så hade jag egentligen hoppats på att få föda i senast vecka 40, men nu får vi hoppas på vecka 41 istället. Jag har ingen som helst lust att vara gravid en enda dag till, men det är svårt att göra någonting åt. Jag kan inte sova på kvällarna och bebisen är så stark att det känns som jag har både brutna revben och inre blödningar.. På dagarna har jag och P försökt hitta på så mycket som möjligt för att fördriva tiden, men det är inte så lätt. För det mesta känner jag mig helt slut och orkar inte göra speciellt mycket. Vi har bland annat spelat minigolf, plockat lite blåbär, gått promenader, ätit födelsedagslunch för Pontus pappa som fyllde år igår och sedan bara kollat på Grey’s anatomy. Det är en perfekt serie att bara plöja igenom.
Mående: Fysiskt sätt mår vi bra alla tre, men psykiskt är det lite jobbigare. Båda jag och P vill bara ha ut barnet, och det börjar faktiskt kännas som att det aldrig kommer komma något. Jag kommer vara höggravid för evigt, så enkelt är det. Bebissakerna vi haft framme i flera månader kommer fortfarande stå där, orörda, för all framtid. Det låter kanske som att jag överdriver, men man blir faktiskt lite knäpp av den här väntan. Och vetskapen om att den faktiskt KAN ta två veckor till gör inte saken bättre. Men man får tänka att varje dag som går är en dag närmare födseln.
Jag har under hela den senaste veckan haft mycket sammandragningar och en del förvärkar i framförallt ryggen, men inget mer än det. Varje kväll hoppas jag på att vakna upp under natten av en fruktansvärd smärta (hur sjukt låter inte det) men varje dag vaknar jag upp utan värkar. Jag tror jag kommer ånga mina önskningar när det väl drar igång, men just nu vill jag inget hellre. Det finns säkert någon mening med varför man mår såhär i slutet. Jag tänker på evolution, att man som kvinna ska vara redo att genomgå en förlossning. Förr (gäller fortfarande i stora delar av världen) fanns det ju ingen smärtlindring av något slag, så då gällde det nog att längtan efter barnet var större än rädslan att föda.
Vi får fortsätta hålla tummarna åt att det drar igång snart! Är så nyfiken på bebisen, och redo på att börja det nya livet!
Den här bilden är den första på bebisen, tagen på vårat tidiga ultraljud i januari. Min fina lilla bebis som var inte var större än 6,5cm då! En liten lime som nu är stor som en vattenmelon. Då kunde den hoppa runt i magen och göra volter utan att jag kände av någonting alls, nu är jag medveten om varenda liten rörelse den gör där inne. Lite skillnad har det allt blivit de senaste 25-30 veckorna.
Senaste kommentarer