Förra veckan hade vi RUL och jag skrev ju att jag skulle dedikera ett separat inlägg för att berätta lite mer ingående om det, men i själva verket finns det inte så mycket att säga. Vi åkte dit efter vi lämnat Alina på förskolan och jag fick så mycket flashbacks i det där väntrummet, allt såg ut precis som för 3 år sedan. Jag är så glad att vi valde att skaffa barn innan och efter covid, och att Pontus fått följa med på ultraljuden båda gångerna. Jag kan knappt tänka mig hur det var för alla som fick åka på kontroller, ultraljud och delvis sina förlossningar, utan sin partner. Det är en enorm trygghet att ha någon med sig, då man alltid är mer eller mindre nervös när det gäller gravidgrejer,
Hur som helst så fick vi komma in väldigt snabbt och sätta igång med ultraljudet. De mäter olika delar på bebisen för att fastställa hur långt gången man är, och så kollar de huvudet, hjärtat, magen, njurarna osv så att det ser ut som det ska. Hon som gjorde ultraljudet var väldigt bra och berättade tydligt allt hon gjorde och det som syntes på skärmen. Vid ett tillfälle satt hon tyst en lång stund (kändes det som iallafall) och jag och Pontus hann båda dela en panikslagen blick, men allting såg jättebra ut,
Den här gången sa vi till direkt att vi ville veta könet om det gick att se, Förra gången sa vi inte till förrän i slutet (eftersom vi inte ville att det skulle verka som att könet var det viktigaste lixom) men då fick vi istället en utskällning av den barnmorskan. Hon tyckte att en sån sak får man ta och säga first thing i sånna fall, och att hennes jobb minsann var att se att barnet mådde bra. För att vara två unga förstagångsföräldrar som aldrig gjort RUL förut tyckte jag att det var lite orättvist att hon skulle bli arg över det, när vi knappast vet hur deras rutiner ser ut. Den här gången hade vi dock en annan barnmorska som verkade tycka att det var helt rimligt att vi var nyfikna.
Med endast ultraljud kan man aldrig vara 100% säker på könet, då det endast är visuellt utan fostervattensprov, men vi fick ett svar iallafall och tänkte dela med oss av det på midsommar!
Här har vill lillbebisen som ska bli en del av våran familj i höst.
Vi fick också veta att jag har moderkakan i överkant och att det förmodligen är därför jag kunnat känna så tydliga sparkar i nedre delen av magen. För några veckor sedan var det bara då och då, men de senaste två veckorna har jag känt bebisen i princip varje dag. Det är så mysigt och ett tydligt bevis på att den faktiskt är där inne. Precis som Alina, så blir den här bebisen blyg när Pontus ska försöka känna, men förhoppningsvis får han också uppleva det snart.
Senaste kommentarer