Idag är det 5 veckor och 5 dagar sedan min förlossning. 5 veckor och 5 dagar sedan jag födde min dotter, som jag burit i min kropp i över 9 månader. Förutom några grad 2 bristningar klarade jag mig utan vidare förlossningsskador, 36 timmar efter min 36-timmars-förlossning kunde jag åka hem och fortsätta leva mitt liv. Eller ja, påbörja mitt nya liv om man tänker efter. Hur som helst klarade min kropp av att skapa och föda ett nytt liv helt galant, ändå är jag inte nöjd med den. Ändå blir jag äcklad av den när jag ser mig i spegeln, ändå blir jag besviken på den när jag ser de lila bristningarna på mina lår. Hur kan jag vara besviken över min kropp när jag borde vara stolt?
Jag visste att min kropp skulle förändras när jag blev gravid, men jag hade inte förberett mig på exakt hur mycket jag kunde växa. Jag trodde på något sätt att jag bara skulle få en kula på magen och inte så mycket ner. Jag var inte beredd på att mina lår, mina höfter och att min rumpa skulle växa. Att varenda kalori skulle fastna på mig som motpolerna i en magnet. Att det som förut runnit rakt igenom, skulle fastna på alla mina oönskade ställen och att mitt ansikte, mina händer och mina fötter skulle bli helt svullna av vätska. Ganska snabbt i min graviditet fick jag byta ut hela min garderob, ingenting passade. Inte ens mina trosor kunde jag ha längre. Plötsligt hade jag gått från en storlek S till en storlek L som behövde använda sin pojkväns kalsonger då spetstrosorna från gymnasiet inte kom långt över knäna längre.
Jag mådde fruktansvärt dåligt över att inte komma i något annat än mina strumpor, och jag grät över det minst en gång i veckan den andra trimestern av graviditeten. Pontus fick flera gånger ta med mig och köpa nya kläder, för det från hans garderob var det enda jag kunde använda annars. I vecka 32 hade mina tjejkompisar ordnat en jättefin babyshower åt mig, men efteråt när jag såg bilderna på mig från showern så skämdes jag så mycket över hur jag såg ut. Jag kände inte igen mig själv över huvudtaget. Jag ville gräva ner mig i ett hål i marken och gömma mig där resten av graviditeten. Inte visa mig bland folk.
Pontus var som vanligt ett enormt stöd och sa ofta hur snygg jag var, och hur vackert det var att jag bar vårat barn. Jag kunde dessvärre inte ta in några komplimanger utan tog bara in siffrorna på vågen, som ökade i rasande fart. På varje barnmorskebesök, som i slutet var varannan vecka, så skulle jag väga mig innan. Till en början var det inga konstigheter, men när jag gått upp 10 kg på 20 veckor tyckte barnmorskan att det var lite mycket. Enligt henne skulle man helst sikta på ca 12 kilos uppgång på en hel graviditet, och jag var ju bara halvvägs. Hon frågade lite försiktigt om hur min kost och motion såg ut för tillfället, men det tog jag väldigt hårt. Jag började promenerna varje dag, trots foglossningarna, men ändå fortsatte jag öka 1/2kg i veckan. För varje gång jag skulle väga in mig hos barnmorskan ökade ångesten, och jag mådde dåligt varje dag fram till nästa besök, då jag återigen hade gått upp ett ytterligare kilo. Någon gång sa jag att jag ”glömt” väga mig och om jag kunde vänta med att skriva in vikten till nästa gång. Det gick tyvärr inte, utan jag fick gå ut i korridoren till väntrummet och väga mig på vågen som stod där ute, där vem som helst kunde se mig.
Jag avrundade också alltid vikten nedåt. Även om decimalen var 0,8 så avrundade jag nedåt till 0,0. Så mycket skämdes jag, att jag inte vågade säga sanningen till min barnmorska. 
20 kg mellan bilderna.
Efter förlossningen har jag också tänkt mycket på min vikt, men inte i närheten av lika mycket som under graviditeten. På nästan 6 veckor har jag ställt mig på vågen kanske 3 gånger, och inte reflekterat speciellt mycket över resultatet. Jag mår alltså inte lika dåligt psykiskt som jag gjorde då. Jag mår egentligen inte speciellt dåligt över min kropp heller, men jag skäms ändå över hur den ser ut. Det följer inte längre idealet, och jag jobbar fortfarande på hur jag ska ställa mig till det. Hur jag ska ställa mig till samhällets normer och skönhetsideal. Jag som fött ett barn, ska inte jag få vara stolt över min kropp, utan att behöva bry mig om hur den ser ut?
Jag skäms över att visa den, men jag väljer att våga. Våga för att nästa kvinna som fött barn, inte ska skämmas.
Senaste kommentarer