Idag är det den 4/8, dvs dagen före den beräknade födelsen av vårat barn. Egentligen skulle det lika gärna kunna vara 4/7, för det känns inte som att något är på gång inom den närmsta tiden. Det är ingen hemlighet att de flesta förstagångsföderskorna går över tiden, men när man sätter ett datum blir det lätt att man ser det som målet. 5 augusti har varit vårat mål sedan vi plussade på stickan i november och nu är vi en dag ifrån. En dag, men ingen bebis i sikte.
Det är inte helt lugnt i magen dock, jag har mycket sammandragningar och en del förvärkar, men absolut ingenting av den onda sorten. Jag känner också ett tryck nedåt i mitt bäcken, så min kropp verkar sakta förbereda sig. Det är lugnande att veta att bebisen huvud har sjunkit långt ner och har fixerat sig i rätt läge. Det betyder att bebisen med största sannolikhet kommer fortsätta ligga med huvudet nedåt, och inte hamna i sätesbjudning (rumpan nedåt). Om bebisen skulle ligga i säte hade vi behövt göra vändningsförsök, som jag inte hört är speciellt skönt, och om det inte skulle funka slutar det oftast i kejsarsnitt. Det händer att vissa föder vaginalt trots sätesbjudning, men det innebär oftast större risker för både bebis och mamman.
Vi får hålla tummarna att förlossningen drar igång snart, det vare coolt att få föda på beräknat datum. Jag har läst att bara ca 6% föder på beräknat. Och om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur mycket mer jag orkar. Jag vill bara bli av med den här magen så jag kan ha vanliga kläder, röra mig fritt, sova på magen och få lite lugn och ro där inne. Varje gång ska försöka vila så känns det som en fotbollsmatch drar igång, bebisen vs mina organ. Mest galen blir jag dock på att inte veta vem det är som gömmer sig där inne. Hur ser den ut och hur kommer det vara att se sitt eget barn med egna ögon!
Det är tur jag har Pontus vid min sida som stöttar mig till 100%, dygnet runt. Det kan inte vara helt lätt att ta hand om en hormonell gravid kvinna som bara äter, sover och gråter. (Ungefär som en bebis antar jag). P har verkligen stått ut med mycket under de senaste månaderna, utan honom hade jag nog inte klarat denna galna och långa resa speciellt bra. Trots att mammorna drar det tunga lasset med hela graviditeten, får man inte glömma jobbet som (vissa av) papporna gör. Det är förmodligen långt ifrån alla mammor som har haft ett lika bra stöd som jag haft av min partner! P har lånat ut alla sina kläder, torkat alla mina tårar, följt med på vartenda besök hos barnmorskan och till och med bytt sida på sängen för min skull. Min älskade fästman, som kommer bli en fantastisk pappa till vårat barn. Det kanske låter cheesy men jag kan inte vänta på att få spendera resten av livet med honom, som en familj.♡
Omkretsen runt magen har nått 112cm! Nu kan det nog inte bli mycket större.
Senaste kommentarer