I tisdags var vi hos barnmorskan som sagt, och det blev ett speciellt möte minst sagt. Jag hann knappt sätta mig i stolen förrän tårarna sprutade och Pontus blev tvungen att förklara för henne om läget. Hon fick höra om mina smärtor och rädslor och var väldigt lugnande. Hon ringde till förlossningen och vi fick tid att komma in på en undersökning av tappen samt sovdos. Barnmorskan gjorde också de vanliga kontrollerna, dvs blodtryck, bebisens hjärtljud och position i magen. SF måttet var på 36 precis som förra gången. Det betyder att min livmoder inte fortsätt växa, även fast jag själv tycker att det känns som att den växer för varje halvtimme.
Efter vi var hos barnmorskan åkte jag och P på lite ärenden. Vi handlade, hämtade ut paket och åkte förbi hans lager bland annat innan vi åkte till förlossningen. Där fick vi göra CTG på magen och en vaginal undersökning. Tappen var 3cm, bakåtvänd men en cm öppen. Hon kunde känna med fingret på bebisens huvud(!) Men eftersom förlossningen inte var igång alls, fick jag åka hem med sovdos och morfin tabletter för att kunna få lite sömn. Det är rätt vanligt att man inte kan sova i slutet av graviditeten, men det är viktigt att man är så utvilad som möjligt när förlossningen drar igång. Det finns nog ingen som skulle orka genomgå en långdragen förlossning om man inte kunnat sova på flera dagar. Jag blev erbjuden att stanna och sova i sal på förlossningen med ännu starkare mediciner, men jag valde att åka hem och sova i min egna säng istället. och WOW vilken skillnad! Jag har använt tabletterna i två dagar nu och jag mår helt annorlunda! Jag har kunnat somna inom en rimlig tid och därefter kunnat sova flera timmar i sträck. Tidigare i veckan har jag legat vaken fram till morgontimmarna och sedan vaknat varje timme. Jag förstår att sömnen kommer få lida när bebisen kommit ut, men då är vi två som kan dela på jobbet, och jag kan äntligen ligga på mage igen!
Igår på kvällen lossnade en liten bit av min slempropp äntligen (sorry om någon tycker det låter äckligt) men det gav oss lite nytt hopp. Det var ett litet, litet tecken på att vi iallafall är påväg i rätt riktning. Sedan hade jag starka sammandragningar hela kvällen ca var 10:e minut, men inget mer än det. Om förlossningen inte kommer igång av sig själv innan söndag så ska vi åka in på överburenhetskontroll på förlossningen. Då kollar det läget i magen och med bebisen. Hur mycket vatten som finns kvar osv. Den typen av kontroll görs alltid i vecka 41+5, och då bestämmer man angående en igångsättning. Både jag och P hoppas att de kan sätta igång mig med detsamma på söndag om jag fortfarande är gravid då. Vi vill verkligen inte gå över mer än 2 veckor. Vi vill bara få träffa vårt barn!
Senaste kommentarer