De här två godingarna har jag myst med i stugan idag. Vi åkte ut med Pontus föräldrar och hundarna igår eftermiddag, för en avkopplande natt utanför stan.
Innan lunchen idag tog jag, Pontus och Alina en promenad i skogen. Jag var fast besluten att hitta en kantarell för första gången i mitt 21-åriga liv. Solen lyste och det kändes som perfekt svamphittarväder, men icke. Vi såg inte en enda kantarell hur mycket vi än letade. Jag misstänker att någon stuggranne redan varit ute och rensat i den närmsta omgivningen, men jag blev ändå besviken. Förutom den lilla promenaden har vi 3 bara myst inne idag, medan de andra gjort lite nytta utomhus. Vi åt toast till lunch och nu kollar vi på dagens omgång med SHL-matcher på cmore.
Förresten har Alina börjat le mycket mer nu. Jag skulle kanske inte kalla dem för fullt medvetna leenden, men nästan. Nu kan man se på henne att hon är glad och inte bara ”nöjd och tyst”. Det är verkligen en underbar känsla att få se hennes första leenden, alltihop känns mer på riktigt. Hon är inte bara en bebis vi tar hand om, utan en riktig individ, våran dotter. Mitt hjärta växer litegrann varje gång hon möter min blick eller drar på munnen. Tänk då hur mycket mitt hjärta kommer växa när hon börjar skratta och när hon kan säga ”mamma” eller ”pappa”. Det är nästan skrämmande att tänka på det, hur stor kärlek man kommer känna för det här barnet, och hur mycket man kommer har att förlora. Jag känner redan stor kärlek för mitt barn, men detta är ju faktiskt bara början!
Hoppas ni har en bra lördag! Kram
Senaste kommentarer