Tidigt ultraljud
Idag när jag skriver detta är det tisdagen 3/5 och jag är i gravid vecka 13 (12+5). Att ha kommit såhär långt är ett första stegmål, och idag ska vi göra ett privat ultraljud. Det kändes som en evighet bort när jag bokade, men nu är helt plötsligt dagen här. Jag har hört att den andra graviditeten brukar kännas snabbare än den första, och det hoppas jag verkligen ska stämma. Med första barnet gör man ju inget annat än att gå runt och vänta och vänta, jag hann kolla gravidapparna flera gånger om dagen och trodde att det skulle hänt något. Nu när man redan har ett barn så har man det att fokusera på, och med en 2,5 åring är verkligen fullt upp.
Däremot känner jag mig mer nervös den här gången, iallafall så inbillar jag mig det. Det är som att nu vet jag vad som står på spel, och allt är mer verkligt. Jag har sett skatten vid regnbågens slut, vilket jag inte hade förra gången. Med Alina i magen var jag helt grön, visste inte vad jag skulle tänka eller tro.
Det jag är mest orolig över inför ultraljudet är egentligen att graviditeten skulle ha stannat av utan att jag märkt av det, eller att bebisen inte utveklas som den ska. Att det skulle vara mer än ett foster där inne är jag inte nervös över, det skulle jag snarare se som en vinst. Två barn på EN graviditet, så värt.
Det jag hoppas är att få se en pigg liten bebis som hoppar runt där inne i livmodern som förra gången, och att vi får till några bra ultraljudbilder. Privata ultraljud är ingen långdragen process, utan brukar vara över inom några få minuter. De undersöker ju inte fostret som på RUL eller TUL, utan det är bara en snabbtitt som vi betalar för. Om allt ser bra ut i eftermiddag så kommer vi nog gå ut med graviditeten snart, om det blir ikväll, imorgon eller på torsdag återstår att se. Spännande hur som helst.
————————————–
Updatering: Ulrtaljudet gick bara fint. Vi hade tid på Norrlandskliniken och fick komma dit kl. 18, då det var i princip tomt på folk. Jag antar att de kör privata ultraljud efter ordinarie öppettider, och det kändes väldigt lugnt och skönt. Jag och Pontus hade lämnat Alina hos hans föräldrar som bor i närheten, så vi kunde åka själva. Det var samma läkare som utförde ultraljudet som förra gången, och han var så gullig och ville höra hur det var med Alina osv. Sen gjorde vi ultraljudet och fick se den lilla bebisen hoppa runt där inne. Det är verkligen en surrealistisk känsla när man får se sitt barn för första gången. Så här tidigt i graviditeten så kan jag inte känna av bebisen i magen, utan märker ju bara av alla jobbiga biverkningarna. När man får se den lilla där inne blir det plötsligt mer verkligt, det finns faktiskt ett foster där inne i min mage.
På ett tidigt ultraljud gör man inga nogranna kontroller, utan mäter lite för att se ungefär hur långt gången man är, och kollar så det ser bra ut. Den hade ett hjärta som slog, två hjärnhalvor, händer, ben och ett ansikte. Vi fick med oss två bilder hem men som tyvärr inte var de bästa enligt mig haha. Den enda bilden är på ryggen och den andra är på ansiktet rakt framifrån. Ingen gulllig profilbild med den lilla näsan fick man inte.
Hur som helst så var det en fin upplevelse och vi känner oss båda lugnare efter det är gjort. Nu siktar i framåt mot mitten av Juni då vi har RUL.