Kan inte fatta att jag fortfarande är gravid. Idag är jag 8 dagar över tiden och går in i den mycket oönskade vecka 42.
Veckan: Jag vet knappt vad jag ska skriva om vecka 41. Det har varit en av de längsta veckorna på väldigt länge, och en av de jobbigaste. Sömnen har varit katastrof och mitt psyke lika så. Jag har försökt promenera och vila varje dag, men till ingen nytta.
Mående: Nästan varje dag har jag gråtit och haft sån ångest över bebisens välmående. Överallt står det att man som mamma måste ha supernoga uppsikt över bebisens rörelsemönster och notera alla ändringar. Rör den sig mindre, annorlunda eller inte alls? Jag har fått en sådan stress över detta, det känns som att jag ensam har ansvar över att bebisen hålls vid liv inne i min mage, och om jag är ouppmärksam kommer barnet dö av psd innan jag ens hunnit föda ut den. Bebisar sover mycket i magen, nästan 90% och dessutom blir det trångt för dem i slutet vilket gör att rörelserna ändrar lite karaktär. Det låter kanske sjukt men varje dag jag känt bebisen röra på sig ”som vanligt” känner jag en stor lättnad över att jag lyckats hålla den vid liv en dag till. Typ som att det handlar om att klara av dag för dag. Det bland annat, har jag mått väldigt dåligt av nu på slutet. Den ständiga oron att något ska hända utan att jag märker det, att vi inte hinner åka in i tid.
Förutom det psykiska så har jag också mått fysiskt dåligt. Foglossningarna är tillbaka med full kraft efter mina promenader, och så känns hela magen trasig på insidan. Den starka lilla personen där inne verkar ha som mål att ta sig ut genom huden på magen istället för genom fiffi.. Ibland känns det som att jag måste hålla ihop magen med händerna så att huden inte brister. Det är med säkerhet omöjligt, men jäklar vad ont det gör. Speciellt på natten när man ska sova så håller den på, ibland i flera timmar i sträck.
Den här uppdateringen blev inget annat än klagomål märker jag nu, men det kan va bra och skriva ner hur man mår så man kommer ihåg det efter förlossningen. När jag väl fått ut barnet kommer jag nog att tänka att ”det var inte så farligt” att vara höggravid osv, men då kan jag påminnas om hur det egentligen var.
Idag ska vi till det sista besöket hos barnmorskan, och jag har tänkt att gråta ut hur jag mår och be om igångsättning. Det fungerar säkert inte så, men man kan ju hoppas. Jag orkar inte vara gravid i en enda dag till. Håll tummarna att bebisen kommer snart!
Senaste kommentarer