Frida Moen

Jag vet inte exakt vad jag ska skriva i det här i lägget eller vart jag vill komma, men just nu så känner jag så mycket ångest, och måste bara få ut det på något sätt.

Jag har en självdiagnoserad ångest som kommer och går. Det är oklart varför, men ibland slås jag bara av en total orkeslöshet och stress. Det kan hålla i sig i några timmar eller under ett par dagar. Då känner jag mig bara nere, trött och tom(?) Allting känns fruktansvärt jobbigt och saker som att duscha, gå ut med sopor eller laga mat kan liknas med att springa en mil. Speciellt jobbigt är det när jag VET att jag måste göra något, när jag har press på mig, då vill jag bara gå och lägga mig.

Det är ofta min telefon som ger mig mest ångest. Jag, som många andra, brukar spendera massor med tid att bara slösurfa. Att behöva kolla på mobilen hela tiden, vara kontaktbar och social tar så mycket av min kraft. Ibland får jag feeling och hör av mig till massa människor, gör olika planer, är aktiv på bloggen och instagram. Men lite senare när feelingen har lagt sig, så kan jag ha massa sms, snaps, kommentarer på instagram och då orkar jag verkligen inte svara. Då blev det plötsligt alldeles för jobbigt, för mycket. Gud, jag får ångest bara jag tänker på det..

Det vore så skönt att slippa leva ett uppkopplat liv. Att prata med folk man träffar istället för att chatta. Att kunna vara i ett rum med människor, utan att alla stirrar på sina mobiler med tankarna någon helt annan stans. Det vore så skönt att slippa ha instagram, slippa se vad alla gör, och slippa visa upp vad man själv gör. Det låter kanske som dubbelmoral då jag använder både snapchat och instagram, och massa andra sociala medier. Men det är den världen vi lever i nu. Man skulle kunna backa och ta avstånd från allt, men det ät svårt. Missförstå mig rätt, ibland älskar jag sociala medier som tillexempel instagram. Det fyller något slags bekräftelsebehov och man får användning av sina bilder. Men det vore så skönt att bara komma ifrån den här moderna världen. Jag vill kunna se folk i ögonen när jag pratar, veta att de lyssnar istället för att de samtidigt skriver med någon annan eller kollar facebook. Att slippa stressen över att vara kontaktbar dygnet runt.

Nu skenade jag iväg lite från ämnet, men ärligt talat så tror jag att min mobiltelefon bidrar mycket till mitt allmänna mående. Det känns som att den alltid är i min hand. Ibland lägger jag bort den helt, kopplar bort mig några timmar, och det är så jäkla skönt. Först är det jobbigt, som att jag tappar kontrollen, tappar uppkopplingen, mitt inre WIFI dör, men efter en stund kan jag känna mig mycket mer avkopplad och mer fokuserat på det verkliga livet runt omkring mig. Jag vill inte att min dotter ska komma ihåg sin barndom som att hennes föräldrar kollade mer på mobilen än på henne.

På tal om min dotter så har hon bidragit till en helt ny ångest. En ångest som jag tror alla mammor känner. En stress som uppstår i samma sekund som man inser att man har ett barn, ett barn som kan råka ut för alla möjliga hemskheter. Sedan hon föddes har jag varit rädd att hon ska sluta andas helt plötsligt, att hon ska fara i golvet, att hon ska kvävas, att hon ska bli sjuk, the list goes on. Jag har en ständig panik över att något ska hända henne. Om jag förklarar det såhär: hela tiden när jag inte ser eller hör Alina, om hon sover i sitt rum eller åker bak i bilen tillexempel, så kan jag inte var 100% säker på att hon lever. Sover hon djupt i babyskyddet så måste jag dubbel och trippelkolla att hon fortfarande andas. Det kommer säkert bli bättre med tiden, men ibland vaknar jag upp i panik och måste kolla till henne mitt i natten. Det är utmattande att älska någon så mycket som man älskar sitt barn.

Så min generella ångest, mobilångest och mammaångest i samband med vintermörker (och just nu pms) gör mig så jäkla trött. Jag vet som sagt inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget, mer än att ibland mår jag inte så bra. Och det är okej att inte alltid må bra. Jag vill inte att någon ska få uppfattningen om att mitt liv är perfekt, för det är ingens. Alla vill framstå bra på sociala medier (ugh) och även jag lägger bara upp bra bilderna på bra dagar. Instagram är en fantasivärld, men jag vill inte att min blogg ska vara det. Så jag väljer att vara så öppen jag kan här. Och som Therese Lindgren säger: ibland mår jag inte så bra.