De första tänderna

Det är inte så lätt att fånga de här små rackarna på bild, men idag vid frukosten fick jag min chans.

Ugh, hon känns så himla stor nu. Varje framsteg hon gör är så roligt, och hon utvecklas massor varje vecka. Men ändå känns det på samma gång att allt går så fort. Var tog min lilla lilla bebis vägen? Att hon blir ett halvår och mindre än två veckor och att vi ställt henne i kö till förskola är helt surrealistiskt. Igårkväll provade vi att sätta på henne en storlek 74 pyjamas och den passade(!) Nyss kunde hon ha storlek 50 men kollar jag på dem nu ser det ut som dockkläder.

Jag tror det är viktigt att stanna upp och fokusera på nuet. Det är lätt att längta till ens bebis kan det här, och kan det där, istället för att njuta av hur lite de kan just nu. Om några månader när Alina springer runt, runt kommer jag sakna tiden då hon kunde sitta i mitt knä en hel kväll, eller ligga bredvid mig på soffan och mysa en hel dag. Hennes utveckling går framåt HELA tiden och hon väntar inte på någon. Hon kommer aldrig mer vara så liten som hon är just nu.

Ja jag längtar till framtiden, och ja jag saknar dåtiden. Men jag tänker fan njuta av nutiden!